Hur kunde Sovjetunionen kollapsa?

Sovjetunionen var världens till ytan största land och täckte en sjättedel av jordens landyta. Befolkningen uppgick till 290 miljoner människor och under mer än ett halvt sekel hade landet hade ett enormt inflytande över världspolitiken. Den militära förmågan matchade USA:s, och de båda ländernas sammanräknade kärnvapenarsenal lär ha varit potent nog att släcka allt liv på planeten flera gånger om.

Dessutom var Sovjetunionen fantastiska på ishockey. När man spelade ishockey mot Sovjet var inte frågan om man skulle förlora, utan med hur mycket.

Vad var det egentligen som hände, undrar man ju…

Precis som med andra imperier på historiens kyrkogård finns det inte bara en enskild anledning till att det gick åt pipsvängen, utan många. Det förekommer dessutom flera olika mer eller mindre populära förklaringsmodeller till varför det blev som det blev, inte minst eftersom det finns en ideologisk laddning i frågan. Men i stora drag brukar Sovjetunionens kollaps brytas ned i ungefär följande beståndsdelar:

  1. Ekonomin gick knackigt

En under lång tid stagnerande sovjetisk ekonomi började under senare hälften av 80-talet att se ganska så ordentligt bedrövlig ut. Den enorma och trögrörliga statsapparat som behövdes för att driva runt planekonomin sög helt enkelt musten ur ekonomin. Att statsmakten eldade på inflationen genom att trycka allt fler sedlar för att blidka landets arbetare med lönehöjningar gjorde förstås inte saken bättre. När Mikhail Gorbachev tillträdde som Generalsekreterare 1985 såg han räddandet av ekonomin som en av sina viktigaste hjärtefrågor. Till skillnad ifrån tidigare sovjetiska ledare var han inte främmande för idéer utifrån i formandet av landets politik, och inspirerades att torgföra begreppen ”glasnost” (öppenhet) och ”perestroika” (omformande). Det förstnämnde ämnade att lätta något på landets censurlagar, i syfte att främja nytänkande och innovation – och det sistnämnda var ett införande av en (mycket) reglerad fri marknad inom vissa utvalda delar av landets ekonomi. Gorbachev tänkte att hans nydanande tankar säkerligen skulle stärka folkets moral och återingjuta tilltron för det kommunistiska statsskickets duglighet att lösa samhällsproblemen. Detta var dock en grov felräkning. Med ”glasnost” kom plötsligt kritik mot statsapparaten upp till ytan och missnöjet började bubbla bland massorna. Det visade sig att när folk fick tillåtelse att ha tycka till om flera saker hade många fräckheten att ha åsikter som inte alls stämde överens med vad staten tyckte att de skulle tycka.

2. Armén kostade på tok för mycket

Det kostar att ligga på topp. Sovjetunionen var rikt på naturresurser och hade under många år en omfattande och mycket inkomstbringande oljeexport. Av pengarna som kom in i landet gick dock en alldeles för stor del av kakan till militära utgifter. Kapprustningen med USA behövde förstås sponsras på något sätt, och en nästan fyra miljoner man stark armé är inte billig i drift. Det har uppskattats att mellan 10 och 20% av Sovjetunionens årliga BNP gick till armén. Som jämförelse spenderar USA runt 3.4% av sin BNP på militären (runt 6% under 80-talet), och Sveriges siffra ligger på 1%. Med tiden blev detta ohållbart, och inte minst eftersom armén alltid hade förstatjing på nya forskningsrön och teknologiska framsteg som gjordes i landet – vilket innebar att innovationer som hade kunnat vara samhällsekonomin till gagn helt enkelt gick samhällsnyttan förlorad.

Ibland lyfts Ronald Reagans mytomspunna Star Wars-program mer eller mindre skämtsamt fram som det som tog knäcken på Sovjetunionen. Programmet, som egentligen hette SDI (Strategic Defense Initiative), var ett fantasifullt amerikanskt försvarsprojekt som gick ut på bestycka satelliter i rymden för att skapa ett automatiskt skydd mot fientliga kärnvapenattacker. Projektet realiserades aldrig, eftersom det naturligtvis var fullkomligt orealistiskt, men innan det lades ner hann det i alla fall kosta en väldigt massa pengar. En del menar att Sovjetunionens vetskap om Star Wars-programmet eldade på landets försvarsutgifter än mer, och att det då på detta sätt bidrog till kollapsen.

3. Fiaskot i Afghanistan

Afghanistan var Sovjetunionens Vietnam. Under tio års tid bedrev ryssarna ett hopplöst krig mot afghanska Mujahedin, vars väpnade kamp finansierades av amerikanska CIA. Kriget skördade mer än en miljon (till största del civila) afghanska liv och 15 000 sovjetiska soldaters liv. När Gorbachev lättade på landets censurlagar började kritiska röster höras. Många var trötta på kriget och bilden av den Röda Armén som en oövervinnerlig naturkraft hade naggats i kanten. Att landets enorma och resursstarka armé inte klarade av att besegra en till numerären oerhört mycket svagare rebellstyrka i de afghanska bergstrakterna stärkte sannolikt stridsviljan i de delrepubliker som ville bryta sig ur Sovjetunionen (och som senare också gjorde det).

4. Social och demografisk splittring

Sovjetunionen var en jättelik sammanslutning av olika delrepubliker som religiöst, socialt och kulturellt alla hade mer eller mindre gemensamt med varandra. Före upplösningen bestod Sovjetunionen av femton rådsrepubliker, vilka sedan 1992 samtliga är självständiga stater. Med Gorbachevs ”glasnost”-politik följde nationalistiska strömningar som ökade splittringen i landet. Kraven på självständighet blev allt svårare att stå emot och med Boris Jeltsins erkännande av de baltiska staternas självständighet 1991 började Dominobrickorna att falla. Den 25:e december 1991 upplöstes Sovjetunionen och ersattes av femton självständiga stater.

One thought on “Hur kunde Sovjetunionen kollapsa?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *